Vice-versa poem of the day
	About transfertext Homepage Publications past, present and future Slivvers, snippets and slices Index of available poets in translation Poem of the day Vice-versa poem of the day Appetisers The Workshop Workshop Archive Poem pictures Contact information  Miscellaneous Useful links List of this month's files Files  DROP ME A LINE!  SKYPE PHONE LINK: (+45) 36 96 49 46 John Irons transfertext irons@post7.tele.dk Sitemap		CONSOLATIO VOOR Ml]N BROER DIE VREZEN MOEST DAT ZlJN VOET ZOU WORDEN AFGEZET Broer, ik ben vandaag met allebei je dochters op het wad geweest. Daar moest ik denken aan je voet. Niet dat ik namens jou van wat dan ook afscheid nemen kan, dat besef ik heel goed - zelfs niet van de onuitputtelijke dikke dode dame in wie wij, blootsvoetse lilliputters, ons vertraden. Je weet als geen ander hoe het was in haar enkeldiepe vet, hoe onder het slik je zolen raspten langs kokkels en mossels, hoe het tussen je tenen zich perste als de natste klei door een knuist. We zijn gegaan tot de geul waar jij als kind het fanatiekst de mossels van hun banken ritste en in de emmer smeet. De wind suisde om de oren van je dochters en nam hun stemmen mee. We draaiden ons om. Ik zag het meteen - we stonden in de zee gegrift zoals wij stonden aan het eind van elk een eigen voetafdrukkenrij, en staan wij op de Postweg weer, wordt alles uitgewist en een met eens jouw laatste rij. CONSOLATIO FOR MY BROTHER, WHO FEARED HIS FOOT WOULD HAVE TO BE AMPUTATED Brother, today I’ve been with both your daughters on the mud flats. Out there, I found myself thinking about your foot. Not that, on your behalf, I can take my leave of anything, I realise that perfectly well - not even of the dead lady, limitlessly fat, in which we, barefoot Lilliputians, used to stroll. You know better than anyone how it felt in her ankle-deep lard, how beneath the ooze your soles would rasp along cockles and mussels, how between your toes it would squeeze like the squelchiest clay through a fist. We went as far as the channel where, as a child, you were the most fanatic at whisking mussels off their banks and flinging them into the bucket. The wind roared round your daughters’ ears and carried off their voices. We turned back. All at once I saw it - we stood there etched in the sea, each of us standing at the end of our own row of footprints, and, back once more on the Postweg, everything becomes erased and mingles with your still untaken final row. CONSOLATIO FOR MIN BROR, SOM FRYGTEDE AT FODEN MÅTTE AMPUTERES Bror, i dag har jeg været med begge dine døtre ude på slikvaden. Dér kom jeg til at tænke på din fod. Ikke fordi jeg, på dine vegne, kan tage afsked med noget som helst, det ved jeg da godt - ikke engang med den døde, tykke, uendelige dame hvor vi, barfodede lilliputter, plejede at slentre. Som ingen anden ved du hvordan det føltes at stå op til anklerne i hendes fedt, hvordan dine såler kradsede under slammen langs blåmuslinger og hjertemuslinger, hvordan den klemte sig mellem tæerne som det vådeste ler gennem en knytnæve. Vi gik indtil renden hvor du som barn så fanatisk snuppede muslingerne fra deres banker og smed dem i spanden. Vinden susede omkring ørene på dine døtre og førte deres stemmer med sig. Vi vendte om. Straks så jeg det - vi stod ætsede ind i havet, hver af os stod for enden af sin egen fodsporsrække, og, tilbage på Postvejen, viskes alt ud og bliver til ét med din endnu ventende sidste række. CONSOLATIO FÖR MIN BROR, SOM FRUKTADE ATT FÅ FOTEN AMPUTERAD Bror, idag gick jag med dina båda döttrar ute i lågvattnets gyttja. Där började jag tänka på din fot. Inte för att jag, å dina vägnar, kan ta avsked ifrån någonting alls, det vet jag mycket väl – inte ens ifrån den döda, tjocka, oändliga damen där vi, barfota lilleputtar, brukade ströva. Som ingen annan vet du hur det kändes att vara ankeldjupt i hennes fett, hur dina sulor raspade under gyttjan längs blåmusslor och hjärtmusslor, hur den pressades upp mellan dina tår som den blötaste lera genom en knytnäve. Vi gick ända till rännan där du som barn så fanatiskt rafsade musslorna från deras bankar och slängde dem i hinken. Vinden susade kring dina döttrars öron och förde bort deras röster. Vi vände om. Med detsamma såg jag det - vi stod etsade i havet, var och en stod vid slutet av sin egen följd av fotspår, och, tillbaka på Postvägen, suddas allt ut och förenar sig med din ännu förestående sista följd. Willem Jan Otten
			Homepage  |  Publications past, present and future  |  Slivvers, snippets and slices  |  Index of available poets in translation  |  Poem of the day  |  Vice-versa poem of the day  |  Appetisers  |  The Workshop  |  Workshop Archive  |  Poem pictures  |  Contact information  |  Useful links  |  List of this month's files  |  Files